Parodontal undersökning

Klinisk undersökning

Endast den kliniska undersökningen på tandvårdsmottagningen gör det möjligt att bedöma tandköttets tillstånd korrekt.

En självbedömning av tandköttet, till exempel hemma framför spegeln, räcker inte för en korrekt bedömning, eftersom det är omöjligt att själv avgöra om tandens fästapparat redan har skadats av inflammation i tandköttet. Tandköttsfickor kan man inte heller upptäcka själv.

Endast en noggrann klinisk undersökning på tandvårdsmottagningen med en så kallad parodontal sond kan ge besked om tandköttet är friskt, om det föreligger en tandköttsinflammation (gingivit) eller om det rör sig om en sjukdom i tändernas fästapparat (parodontit).

Parodontal screening

Vid en första kontroll kan tandläkaren eller tandhygienisten utföra en så kallad parodontal screening som bara tar några minuter.

Den parodontala screeningen görs för att snabbt fastställa om det finns problem med tandköttet. Det är ett enkelt sätt att konstatera gingivit eller upptäcka parodontit.

Med en parodontal sond mäts inträngningsdjupet vid tandköttskanten skonsamt och exakt.

Efter denna korta undersökning görs ytterligare undersökningar endast om det finns tecken på skador på de strukturer som förankrar tänderna i käkbenet. Till dessa ytterligare undersökningar hör det så kallade parodontalstatuset och kompletterande röntgenbilder.

Parodontalstatus

Den noggranna kliniska sonderingen med den parodontala sonden, där tandköttsfickorna och käkbenets höjd mäts med millimeterprecision, är oumbärlig för att ställa diagnosen parodontit.

Vid den kliniska undersökningen med den parodontala sonden mäts sondens inträngningsdjup i tandköttsfickan på upp till sex ställen per tand med millimeterprecision. Konkret mäts avståndet mellan tandköttskanten och fickans botten. Detta kallas fickdjup (sonderingsdjup). På friska ställen är fickdjupet högst 3 mm. På ställen där parodontiten redan har lett till nedbrytning av tandens fäste kan fickdjupet vara 4 mm eller mer.

Dessutom registreras käkbenets höjd (fästenivå) noggrant i ett så kallat parodontalstatus. Ett parodontalstatus är oumbärligt för diagnos och behandlingsplanering. Parodontalstatuset kan registreras online på vilken tandvårdsmottagning som helst och återanvändas: www.periodontalchart-online.com.

Röntgenfynd

Mätningarna med den parodontala sonden kan påvisa ställen i bettet med större fickdjup, som kräver en kompletterande bedömning med röntgenbild.

Diagnosen parodontit kan bekräftas definitivt först med de nödvändiga röntgenbilderna. Valet av de röntgenbilder som behövs för att ställa diagnosen parodontit kan göras först efter den kliniska undersökningen. På så sätt kan onödig strålexponering undvikas.

I det enklaste fallet består ett röntgenfynd av 2 bilder (bitewingbilder) och i det mest omfattande fallet av ett så kallat röntgenstatus med upp till 14 ytterligare röntgenbilder eller en panoramaröntgen. Röntgenbilderna måste visa käkbenet runt tanden och göra det möjligt att uppskatta hur allvarlig benförlusten är.

På varje röntgenbild som tas på tandvårdsmottagningen ska bettet kontrolleras både med avseende på karies och parodontit.

Mikrobiologiskt test

I dag ger mikrobiologiska metoder oss tillgång till information som inte gick att få fram med konventionella testmetoder.

Med moderna mikrobiologiska tester undersöks plackets sammansättning med avseende på följande skadliga bakteriearter:

• Prevotella intermedia
• Porphyromonas gingivalis
• Agregatibacter actinomycetemcomitans
• Treponema denticola

Kostnaden för denna kompletterande diagnostik är motiverad om den information som erhålls leder till en bättre behandling eller om onödig behandling kan undvikas.

Klassifikation av parodontala sjukdomar

Diagnosen gingivit och parodontit grundar sig på den internationellt erkända klassifikationen av parodontala sjukdomar.

År 1999 hölls den första internationella workshopen om klassifikation av parodontala sjukdomar i USA. Den viktigaste nyheten jämfört med den europeiska klassifikationen från 1993 var att sjukdomsformerna inte längre i första hand definierades utifrån patientens ålder vid tidpunkten för den första diagnosen (t.ex. juvenil och adult parodontit). De nya formerna kronisk och aggressiv parodontit infördes, liksom till exempel parodontit som kan vara associerad med systemiska sjukdomar.

Den nya klassifikationen från 2018 skiljer dock inte längre mellan kronisk och aggressiv parodontit. Parodontit beskrivs nu – i likhet med klassifikationen av diabetes – med hjälp av stadium (staging) och grad (grading).